Jim Brithén och Stefan Bergqvist. De har hunnit med en hel del, men så har de också vigt sina liv åt ishockey. Under drygt två timmar fängslade de det 70-tal som sökt till höstens första onsdagsträff på Idrottsmuseet.

– Frågan vi ställt oss hur många gånger som helst har varit: Varför valde vi ishockeyn, säger Jim Brithén och Stefan Bergqvist vid hans sida nickade instämmande.

De kom fram till att de hade litet olika utgångspunkter innan det till slut blev hockey för hela slanten för de båda. Stefan, som med sina 61 år är två år äldre än Jim, flyttade till Ängelholm från Hässleholm 1963 – samma år som Vegeholmshallen stod kart.

– Det var något helt nytt och stort för mig. Tillbringade därför mycket tid i hallen och sedan var jag frälst, berättade Stefan.

För Jim var det något annorlunda. Han föddes in i hockeyn. Pappa Hilmer Persson var under många år ordförande Rögle BK.

– Han sade att han aldrig ville eller skulle påverka mig i mitt val av idrott. Ändå stoppade han jämnt och ständigt puckar i mina fickor. Snacka om att inte påverka...

Jim skrattade gott när han drog sig till minnes hur det var när det en gång började. För de både blev det naturligtvis Rögle till att börja med – först som spelare och sedan som tränare.

– Som spelare handlade det aldrig om några direkta höjdpunkter. Jag spelade i tio år, men högre än till dåvarande div 2 kom vi aldrig, sade Stefan.

Han spelade under pojk-, junior och A-lagstiden stundtals tillsammans med Jim.

– Mina bästa år som hockeyspelare upplevde jag dock inte i Rögle. Det gick betydligt bättre för mig under åren i Malmö If och Väsby, berättade Jim.

Men det är som tränare de båda nått sina största framgångar. Stefan började som tränare redan under sin aktiva spelarperiod. Det blev olika lag i Rögle (Stefan tränade bland annat det A-lag som åkte ur elitserien 1999) fram till just 1999, då han tackade ja till ett erbjudande från Kiruna. Sedan blev det många tränaruppdrag med olika svenska ungdomslandslag innan han tog steget över till Dammark, där Jim Brithén redan fanns. Jim var en av dem som såg till så att att Danmark för första gången tog steget upp i VM:s A-grupp. Där var sedan Stefan med och lotsade det danska landslaget till en historisk 2-0-seger vid VM i Finland.

– Höjdpunkten i min tränarkarriär är dock det jag upplevde under året i Modo, sedan jag återvänt till Sverige från Danmark. Jag tog laget till SM-final och blev utsedd till Årets tränare, berättade Jim.

Trots detta fick han sparken året efter.

– Efter bara någon månad tyckte ledningen att vi gjort för dåliga resultat och jag fick gå, mindes Jim.

Det som kanske gjort störst avtryck i deras tränarkarriärer är när först Jim och sedan Stefan nappade på ett tränarbud från Donbas Donetsk i Ukraina. Det gällde att bygga upp klubbens ungdomsakademi. Jim var den som var först på plats.

– Jag var där i fyra dagar och kollade läget. Sedan beslöt jag mig för att tacka ja. Jag skulle sedan träffa klubbens president. Jag fick vänta i flera timmar innan han dök upp.

Det enda han undrade var hur mycket jag skulle ha betalt. Frågan kom överraskande, varför jag bad om några dagars betänketid. När jag tänkt färdigt drog jag till med ett rejält bud som inte accepterades, men till slut om vi överens, sade Jim. Efter ett år i Donetsk fick Jim erbjudande om att bli ansvarig för hela klubbens ungdomsavdelning. Då behövdes det någon som var huvudansvarig för akademin.

– Jag tog kontakt med Stefan och efter viss övertalning tackade han ja, berättade Jim.

Det blev dock bara ett år för Stefan i Ukraina. Sedan fick både han och Jim sparken.

– Vi spelade i Moskva-ligan, eftersom vi fick betydligt bättre motstånd där än i Ukraina. Men klubben tyckte resorna till Moskva blev för dyra och när vi inte ville fortsätta i den ukrainska ligan där vi vann alla matcher med tvåsiffrigt, fanns det inget annat göra än att ge sig av. Vi fick helt enkelt sparken, berättade Stefan. Just nu är Stefan tränare och sportchef i Helsingborgs HC, medan Jim helt lagt av.

– Jag tröttnade helt enkelt på hockeyn, sade han.

Walle Holmberg