Olle Larsson, Helsingborg, har som tidigare meddelats avlidit vid 74 års ålder. Han sörjes närmast av dottern Ulrika med maken Kent Pålsson och barnbarn.

Svart ironi kom att prägla mitt personliga avslut 2020. Under det mörka mardrömsåret förlorade jag tre nära vänner, den siste kvällen före nyårafton. Det tunga beskedet lämnades tidigt på morgonen – Olle Larsson var borta, en av dem som drabbats av den farsot som fortfarande sveper över världen.

Olle var en slags inkarnation av en äkta helsingborgare, trogen sin stad i hela sitt rika, varierande liv och som genom alla olika verksamheter, sin kreativitet och vidsträckta kontaktnät i musik-, artist-, och fotbollsvärlden blev den lysande, förstklassige ambassadören och glädjespridaren för sin hembygd. 2007 blev han en välförtjänt och värdig mottagare av Helsingborgsmedaljen.

Helsingborgs IF var fotbollsklubben i hans hjärta, i den blev vi båda honnörsmedlemmar, först tillsammans med Stellan Sundahl och efter dennes bortgång Adde Malmberg. Olle och jag växte båda upp i Helsingborgs södra delar. Vi förenades genom fotbollen, först som spelare, sedan som ledare, han i Hästhagen (som klubben hette då), jag i Högaborgs BK. Jag besökte ofta Olles hem och blev god vän med hans far, Gunnar, en man med stor levnadskraft och entusiastisk ledare i den klubb han var med och skapade. Olle förde vidare hans glöd och entusiasm och var senare den kraft som låg bakom arbetet med sammanslagningen av den fyra söderklubbarna Hästhagen, Skogen, Drott och HBIS, det som först blev Helsingborgs Södra BK och sedan med Södra BIS.

HIF fick en stark plats i våra hjärtan, han blev uppskattad Olympia-speaker, jag skrev böcker. Vi gjorde många arrangemang tillsammans. Ett sådant var ett projekt en höstdag 1966 som vi kallade "Galashow". Egentligen en galen idé. Vi hyrde Konserthuset en söndag och arrangerade två föreställningar inför betalande publik. Planerade i månader och engagerade bl.a. Astorias artistchef Thord Junge som hade kontakter med internationella stjärnor, akrobater, clowner och trollkonstnärer. Hemma i Sverige lockade vi dit nytända stjärnan Eva Eriksson (senare Bysing) och kapellmästaren och som körledare för våra musiker, Egon Kjerrman. Budgeten var för sin tid svindlande men två fullsatta salonger gjorde att äventyret slutade med några tusenlappar i vinst till våra två föreningar. Men priset var högt; Junge fick magsår och kassören, Högaborgsledaren Boris Stenberg fick ta en extra semestervecka...

Olle och jag möttes trots min pågående exil i Stockholm regelbundet, pratade om fotboll och livet mest. Olle var en härlig, stimulerande samtalspartner men ibland otålig ty hans liv var alltid mitt i språnget och hans motto som han praktiserade fullt ut var "att alltid ha ett projekt på gång". Men mitt i allvaret och det höga tempot missade han aldrig att vara en glad medmänniska, ofta tog han med sig sitt dragspel och muntrade upp sin omgivning, gärna till tonerna av "Ju mer vi är tillsammans…". Oförglömliga minnen är firandet av HIF:s återinträde i allsvenskan 1992 och guldet 1999. 1992 var en kylig höstkväll. HIF hade vunnit sin avgörande kvalmatch med utklassningssiffror i Sundsvall med forwardsstjärnorna Mats "Masse" Magnusson och Henrik "Henke" Larsson som frontprofiler. Laget var på väg hem med flyget och skulle hyllas på Knutpunkten med inhyrd orkester och planerade hyllningar. Problemet var att planet var kraftigt försenat.

Olle var konferencier och blev mer och mer inspirerad med allsånger och intervjuer ju mer folk strömmade till, sitt slut så många att de räknade i tusentals (drygt fem uppskattade polisen) – sannolikt var antalet olagligt med tanke på brandfaran (men utanför stod brandbilar). Inga incidenter inträffade och efter fyra timmars tålmodig väntan eskorterades spelarbussen från Ängelholm till ett knökfullt Knutpunkten. Det blev en enastående, historisk hyllning. Lika stark var upplevelsen 1999, guldkvällen.

15 000 människor samlades framför Kärnans trappor för att i den kalla, mörka höstkvällen hylla guldmedaljörerna, en händelse som HIF-vännerna hade längtat efter sedan 1941. Olle skötte som vanligt snacket på ett underhållande och spännande sätt tills jublet som kunde höras i hela Nordvästskåne bröt ut när målvakten Sven Andersson som förste man efter den avgörande vinsten i Göteborg (1-0 mot IFK) tågade ut med mästarpokalen höjd mot skyn. Det var ett stort ögonblick i Helsingborgs historia – får vi nånsin uppleva en repris...?

I imponerande 33 år planerade och genomförde Olle sommarflugan "Kul i juli" i Slottshagen, ett älskat publikevenemang med kända artister. Han gjorde radioprogrammet Nöjesgrytan, ett tresiffrigt antal med intervjuer, musik och lustfyllda inslag. Han avslutade alltid med ett kulturellt inslag, ett citat av författare som t ex Tomas Tranströmer. Han var verksam i arrangemang kring "Landskronafestivalen", arrangerade i många år Lucia-firandet i Helsingborg och hade också tid för att engagera sig för "Hemlösas hus".

Olle gjorde karriär i bankvärlden under gamla Sparbankens växande utveckling och avslutade den karriären som bankdirektör. Han var under ett antal år marknadschef på Helsingborgs Dagblad och var under långa perioder engagerad i flera olika roller hos det ofta prisbelönade Idrottsmuseet i Helsingborg, bl.a. i "Anekdotgruppen" och det senaste ännu inte fullbordade digitala projektet "Fotbollsträdet", en historisk kavalkad om Helsingborgs fotbollsföreningar.

Ja, Olle hann med det mesta med sina många talanger och sin enastående arbetsförmåga.

Lorenzo de Medici, den humanistiske florentinske statsmannen, sa en gång: "Gör dig glad, skynda bara. Morgondagen känner ingen." Jag tror att Olle skulle gilla det rådet. Han praktiserade det själv.

Vännen Ken Olofsson på uppdrag av Idrottsmuseet

ENSKILDAS MINNESORD:

"Vad tråkigt, vissa personer finns alltid med en även om man inte umgås privat – Olle var en sådan. Träffade Olle redan när han jobbade på banken och sen började han hålla i talangtävlingar och dylikt, kul i juli och arbetskamrat på HD, under senare år i samband med träffarna på Idrottsmuseet och i anekdotgänget."
Kalle Lind

"Vi hann inte göra det klart. Mitt allra sista möte hemma hos Olle när vi förberedde den intervju vi skulle ha på Idrottsmuseet finns för alltid i mina tankar. Den återblick på livet som du gav mig då gjorde mig både rörd och imponerad. En sann vän är borta och vi hann tyvärr inte bli klara...
Enormt saknad!"
Christer Fermvik

"Det var med stor sorg, och helt overkligt känns det än, när vi fick höra om vår mångårige vän och medarbetare Olle Larsson strax före nyår lämnat oss.
Våra tankar går till er i familjen och förstår vilket tomrum han måste lämna efter sig inom den närmsta familjekretsen, när vår saknad är så stor i Anekdotgruppen och Idrottsmuseet och även personligen.
Just nu känns allt så oerhört tungt och ofattbart, att vi får samla våra tankar som bara snurrar runt och fundera på allt vad Olle uträttat och stod för.
Att vi i Anekdotgruppen, med mångas insatser, kan fortsätta vårt digitala projekt FOTBOLLSTRÄDET som var hans stora idé, och därmed hylla Olles minne med att färdigställa detta."
Hasse Sjöström

Föreningen Idrottsarkivet